En kontroversiell lag som kräver att sex statliga myndigheter lämnar uppgifter om misstänkt papperslösa till polisen har nu trätt i kraft. Kritiken från fackförbund och oppositionspartier är häftig, med varningar för ett urholkat förtroende för samhällsinstitutioner och livshotande konsekvenser för utsatta människor.
Den 1 juli blev det ett faktum. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket har nu en lagstadgad plikt att informera polisen om personer som misstänks sakna uppehållsrätt i Sverige. Lagen, som av kritiker snabbt döpts till ”angiverilagen”, möts av fortsatt och stark motstånd. Regeringen, med migrationsminister Johan Forssell i spetsen, hävdar att syftet är att stärka verkställigheten av utvisningsbeslut och bekämpa skuggsamhällen. ”Vi måste veta vilka som befinner sig i landet, och vi vet att det finns personer som ibland faktiskt vill skada Sverige”, sade Forssell till TV4.
Motståndarna ser en helt annan verklighet. De varnar för ett system som sår misstro, driver människor längre in i skuggan och riskerar att få tjänstemän att agera som en förlängd arm av polisen. Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, är skärpt i sin kritik. ”Det är en ren splittringslag mellan människor. Personalen på våra myndigheter är inte gränspolisens förlängda arm”, säger han. Haddou pekar på de potentiellt dödliga effekterna: människor som av rädsla för att bli angivna inte vågar söka vård eller ta del av andra samhällsservice de har rätt till.
Facket varnar för smittoeffekt och urholkat förtroende
Akademikerförbundet SSR, som har medlemmar på flera av de berörda myndigheterna, har varit en av lagens mest outtröttliga kritiker. Förbundsordförande Heike Erkers uttrycker en djup oro för de långsiktiga konsekvenserna. ”Vill det sig riktigt illa så riskerar det att skapa ett ännu större skuggsamhälle”, säger hon. Erkers menar att misstron inte nödvändigtvis stannar hos de sex utpekade myndigheterna. Det kan uppstå en ”smittoeffekt” där människor börjar misstro även myndigheter som Socialtjänsten, av rädsla för att information ska läcka vidare.
Hon betonar samtidigt att facket inte uppmanar till lagbrott. ”Bryter man mot lagen har man ju begått ett tjänstefel”, konstaterar Erkers. Utmaningen ligger nu i att tolka och hantera det nya ansvaret. ”Det är upp till varje enskild tjänsteman att hantera den här frågan”, säger hon, samtidigt som facket fördömer lagens existens och arbetar politiskt för att få den upphävd. Denna inre konflikt – att följa en lag man anser vara felaktig – placerar en tung börda på de anställdas axlar.
Regeringens motivering möter parlamentariskt motstånd
Lagen om informationsplikt röstades igenom av riksdagen med stöd från regeringspartierna Sverigedemokraterna och Moderaterna, samt Kristdemokraterna och Liberalerna. Oppositionen stod dock enad i sin kritik, även om skälen varierade. Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade helt emot förslaget. Socialdemokraterna och Centerpartiet röstade också nej, med motiveringen att de ville ha höjda krav och tydligare skydd innan myndigheterna skulle vara skyldiga att larma polisen.
Migrationsminister Forssell försvarar lagstiftningen som en nödvändig åtgärd för rättssäkerheten och säkerheten. ”Är det så att man får ett beslut om att man ska lämna landet, då måste man ju följa det”, sade han till Sveriges Radio Ekot. Han underströk att det inte är de enskilda tjänstemännens uppgift att bedöma vem som får stanna, utan att de endast följer en rutin för informationsöverföring när vissa kriterier uppfylls. Överträdelser av plikten är, enligt Forssell, en fråga för respektive arbetsgivare att hantera.
Konsekvenserna för det praktiska samhällsarbetet
Bortom den politiska debatten finns praktiska farhågor om hur det nya systemet kommer att påverka myndigheternas dagliga arbete. Heike Erkers från SSR varnar för att samarbetet mellan myndigheter kan komma att försämras. Tjänstemän på myndigheter som inte omfattas av lagen kan bli försiktigare med vilken information de delar med kollegor på de sex utsatta verken, av rädsla för att den informationen indirekt kan leda till en anmälan. Detta kan skapa nya administrativa barriärer och ineffektivitet.
Tony Haddou från Vänsterpartiet återkommer till den grundläggande frågan om tillit. ”För ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle är tilliten mellan människor och till våra myndigheter centralt. Den tilliten vill inte regeringen ha”, säger han. I hans och många kritikers ögon är det just denna samhällsbärande tillit som nu sätts på spel. Frågan som återstår är vilka som i slutändan kommer att bära den tyngsta kostnaden: de som redan befinner sig i samhällets allra skarpaste skuggor, som nu kan tvingas ännu längre bort från det skyddsnät och den hjälp de mest behöver.