.webp)
Sexuella övergrepp, våld och ökade självmordsförsök – många barn far illa på särskilda ungdomshem. Sedan barnkonventionen blev svensk lag hyllas beslutet av politiker och organisationer. Men för de mest utsatta barnen, de som är tvångsomhändertagna, har lagen lett till fler tvångsåtgärder och ett överflyttat ansvar på barnen själva, visar ny forskning.
En ny avhandling från Stockholms universitet visar att införlivandet av barnkonventionen i lagstiftningen för tvångsvård paradoxalt nog har lett till en ökning av tvångsåtgärder mot barn. Samtidigt har en förändrad syn på barn som rättighetsbärare resulterat i att ett stort ansvar läggs på barnens egna axlar. ”Det finns en väldigt stark tilltro till rättigheter som en konfliktlösningsmodell och den tilltron är lite för stark,” säger doktorand Jonna Rennerskog, som ligger bakom avhandlingen.
Tvångsomhändertagna barn på särskilda ungdomshem tillhör samhällets absolut mest utsatta grupper. Rapporter från Skyddsvärnet och granskande medier har uppmärksammat allvarliga övergrepp, sexuellt utnyttjande av vårdare och en fördubbling av självmordsförsök på hemmen. Mot denna bakgrund skulle en stärkt barnrättslig ställning vara avgörande.
Skydd som motivering för hårdare tvång
Jonna Rennerskog beskriver ett skifte inom tvångsvården där skyddsaspekten fått en central roll, medan den vårdande insikten hamnat i skymundan. De lagändringar som genomförts för att göra LVU kompatibel med barnkonventionen har medfört fler tvångsåtgärder, ofta med motiveringen att barnen behöver skydd. Två konkreta exempel som infördes 2018 är rumsvisitation och kroppsvisitation med metalldetektor, så kallad säkerhetskontroll – åtgärder hämtade direkt från fängelselagen.
Dessa åtgärder, som regleras i LVU, motiveras av barnets rätt till skydd och behovet av att upprätthålla ordning på hemmen. Statens institutionsstyrelse har även velat kunna utföra visitationerna rutinmässigt utan konkret misstanke. ”Att utan vidare införa ytterligare tvångsåtgärder som är hämtade från fängelselagen i en vårdslagstiftning när syftet är att stärka barns rättigheter tycker jag är anmärkningsvärt,” säger Rennerskog.
Processansvaret vilar på utsatta tonåringar
Enligt den nya LVU har barn teoretiskt sett fått rätt att överklaga fler tvångsåtgärder, som visitationer, tvångsprovtagning och isolering. Denna utökade rätt beskrivs som ett framsteg. Paradoxen är att majoriteten av barnen på särskilda ungdomshem är över 15 år, vilket innebär att de är processbehöriga. Det är alltså upp till den enskilda 15-åringen att själv initiera och driva en juridisk process om de anser sig utsatta för för mycket tvång.
”Vilken 15-åring som helst skulle ha jättesvårt att driva en rättsprocess, men särskilt de här barnen. Många lider av stora psykosociala problem, och en stor andel är ensamkommande flyktingbarn med svaga sociala nätverk,” förklarar Jonna Rennerskog. Socionomen Tomas Törnqvist, med lång erfarenhet av socialtjänsten, uttrycker förvåning: ”Det låter orimligt. Barn ska inte behöva ta egna initiativ i det här och det ska naturligtvis inte vila på barnet att ha ett ansvar att överklaga.”
Brister i det praktiska stödet
Karin Sjömilla, barnrättsjurist på Rädda Barnen, konstaterar att det finns en konflikt i den praktiska tillämpningen. Balansen mellan barns rätt till skydd och synen på dem som rättighetsbärare är inte självklar. ”Vad innebär det att vara rättighetsbärare? Det innebär ju även att någon är skyldighetsbärare. Vi vuxna, samhället, har ju en skyldighet att stötta barn i att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter,” säger hon.
Detta stöd är särskilt viktigt för tvångsomhändertagna barn, som ofta saknar vanliga vårdnadshavare. Sjömilla pekar på konkreta brister, som att barn på hemmen ofta inte får information om Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och dess stödlinje, trots att hemmen har en skyldighet att informera. ”Själva regelverket finns på plats. Men det fungerar inte i praktiken. Hur går man från fina ord på pappret till praktisk tillämpning?”